…är det som imponerar mest av allt på jonkopingsidrotten.se. En orienterare, roddare, triatlet eller volleybollspelare som tränar 9-12 pass i veckan utan att få ersättning och utan någon större möjlighet att nå ära, berömmelse och ekonomiska vinningar med sitt idrottande. När inre motivation styr och idrotten övergår i passion då är den som grymmast och då är den som vackrast…

…en POM/POK = Policyombudsman/Kvinna.

En person som arbetar oberoende av styrelsen och som informerar och utbildar medlemmar i föreningens policy, ser till så att alla känner till policyn, följer upp den, utvärderar och föreslår revideringar.

Dag Hammarsköld var en klok man….

Peter Cuhla skriver i sin senaste krönika på Jnytt om “bloggar och supportersajter - medias konkurrenter” ..och jag som älskar smicker!!

Att jag på egen hand ses som en konkurrent till Jönköpingspostens redaktion på över 100 anställda och Jnytt.se som har över 20.000 läsare/dag är ju helt fantastiskt, smickrande och möjligen något överdrivet….

Jag ser mig mer som en finne i arslet på lokala medier (hur osmakligt det nu än låter). Trötta sportbevakare i Jönne ska inte kunna sitta stilla på kontorsstolen och lägga upp fötterna på bordet utan det ska bränna till i häcken på dem.

Det finns ett oerhört engagemang kring idrotten i vätterbygden och det finns föreningar och idrotter som törstar efter medial uppmärksamhet och det sportjournalisternas förbannade plikt att i alla fall försöka tillgodose det behovet! MEN se inte oss bloggare som konkurrenter utan som ett komplement, inspiriatioskällor…….och som blåslampor!!

Ju mer införstådd jag blir i hur Hv71 arbetar, ju mer imponerad blir jag. Under de år jag följt Hv71 så har jag kunnat identifiera ett antal framgångsfaktorer som gör HV71 till en ledande ishockeyförening i Europa.

Bredden
Bredd ger Elit. Hv71 är en av få elithockey klubbar som har kommit underfund med detta. Man har gått ifrån det gamla tänket med tidig gallring och man ser till att alla som vill får spela hockey tills de gått ut högstadiet.

Samarbete
Samarbete med skolan. De ungdomar som vill satsa på hockey ges träningsmöjligheter på skoltid (Sanda gymnasiet, Prolympia) Samarbetet med näringslivet är väl utvecklat, vilket ger ett förstärkt varumärke och en handfull sponsormiljoner.

Strukturen
När en förälder kommer med sonen eller dottern till hockeyskolan i HV71 så vet de vad som gäller, flera år framöver och de matas kotinuerligt med information. I HV:s ungdomslag är det inga frågetecken kring lagkassor, vem som ska köra till bortamatcherna eller vilka som ska hjälpa till i kioskerna. Tydligheten gör att föräldrar och ledare enkelt kan planera sin vardag.

Den lokala förankringen
I HV71 har man förstått att den lokala förankringen är viktig i A-truppen för det publika intresset och man har också flest egna produkter i Elitserien. Ett fantastiskt betyg till ungdomsverksamheten!

Allt är guld och gröna skogar….nja det finns ett par nackdelar med Hv71. För det första så har de ambitionen att hela tiden växa och utöka antalet ungdomar i verksamhet. Hv71 är en mycket attraktiv förening för både ungdomar och deras föräldrar. Detta kan på sikt innebära att Hv71 vidgar sitt upptagningsområde på bekosnad av mindre ishockeyföreningar i vätterbygden. För det andra så är HV71 nästan för bra och för stora för att andra föreningar i bygden ska kunna identifiera sig med dem och våga dra nytta av de kunskaper som finns inom föreningen. Det sistnämnda ligger dock enbart i betraktarens öga, mer ödmjuk och hjälpsam elitförening än Hv71 får man leta efter.

Ja, frågan är hur den finansiella oron kommer att påverka idrotten de närmsta åren? Djurgårdens hockey känner redan av effekterna dels av ett minskat publikintresse och dels av den finansiella krisen. Föreningen håller inne med spelarnas pensionspengar och eventuellt har man inte heller råd att behålla succéförvärvet Andreas Holmqvist på grund av ebb i kassan. I veckan har det också kommit larmrapporter från öst om att rysk hockey blöder. Stora finansiärer ser om sina hus under finansoron, vilket innebär att spelare, föreningar och hela ligan blir lidande.

Hur kommer då jönköpingsidrotten att drabbas? Tyvärr har vi redan drabbats och tyvärr har vi nog inte sett slutet på eländet. Golftävlingen Husqvarna Open är ett minne blott på grund av att Husqvarna AB drar åt svångremmen. Tidigare i höst har företaget även förkunnat att man inte har möjlighet att sponsra den nya ishallen som planerat.

Näringslivet i vätterbygden har i många år varit blomstrande, vilket har gett idrottsföreningarna goda förutsättningar för att mjölka sponsorpengar. Jag är rädd att företagen i kärvare tider kommer att vara minst sagt sparsamma med sponsorbidrag till idrottsföreningar (dags attbörja knacka dörr igen och sälja frallor). Företagsjättar har ju också under en period agerat finansiella katalysatorer i fantastiska arenabyggen (KinnarpsArena, CloettaCenter, SwedbankArena osv….) Förmodligen - no more! (Dags för hobbysnickarna ta på sig blåstället igen? ). Lokal- och arenafrågan är ju en brännpunkt för idrotten. Det är tillgången (..men oftast bristen) på hall- eller plantider som sätter begränsningen för hur många och hur ofta befolkningen kan idrotta under organiserade former. 

Det blir tuffare tider även för kommunen. Skatteintäkterna kommer att minska i och med en högre arbetslöshet. I förlängningen kan detta leda till att kommunen blir tvugnen att sänka diverse bidrag till idrottsföreningarna. Kommunen är ju också en nog så viktig aktör vad gäller finansiering av nya hallar och planer. Kommer det att finnas pengar över till ett nytt idrottshus? Finns det slantar till en ny sporthall i Norrahammar? kommer HV71 kunna bygga ut som planerat?

 Jag ska inte måla allt för många gastar (gastar ? ..det ska va fan egentligen, men det låter konstigt i plural) på väggen. Men det är bara att konstatera att idrotten kommer att drabbas på ett eller annat sätt och då har jag inte ens tagit upp problematiken kring vikande publiksiffror och effekterna för landsbygdsföreningarna (inlägget är redan för långt och snäppet för pretentiöst). Personligen kan jag tycka att det finns en viss sundhetsaspekt i finansmörkret. Föreningarna kommer bli tvingade att bli mer strukturerade och effektiva. Det kommer nästan omedelbart innebära att föreningar med avlönade spelare och tränare kommer att se över dessa utgifter och förhoppningsvis får vi i förlängningen ett rimligare löneläge på våra elitaktiva och tränare.

Hobbyidrotten har fått en ny frontfigur - Henke Larsson. Ja, nu är det väl bevisat att innebandy är en hobbyidrott, för i vilken annan idrott kan en 37-åring efter 20 års bortavaro från sporten komma tillbaka och prestera på högsta nationella nivå. Hmm jag måste hitta någon jämförelse…jo, Charles Berglund har varit en riktigt bra bordtennisspelare. Han skulle förmodligen inte vinna en enda poäng om han fick chansen att spela i elitserien i bordtennis.

Hursomhelst, jag vet inte om Henkes inträde i Superligan är ett hot eller en möjlighet för innebandyn, men det faktum att jag satt och tittade på en hel innebandymatch på TV tyder ju främst på det senaste. Sen skiter jag egentligen i om det är en hobbyidrott eller inte, det var faktiskt rätt roligt att titta på (fast det är roligare att spela).

Matchen då? Jag tycker så förbaskat synd om JIK just nu! Självförtroendet lyser med sin frånvaro hos JIK-spelarna. Så fort man får lite press på sig så blir det väldigt änsligt och oroligt. Efter en riktigt bra första period så blir det bara sämre och sämre och efter en och en halv period så hade Helsingborg tagit över matchen. När det till slut slutade oavgjort så kändes det väntat att de blåsvarta skulle knipa bonuspoängen.

JIK:arna sa innan matchen att de skulle spela fysiskt mot Henke- det gjorde dem definitivt inte! Det var ingen som vågade gå i närheten utav honom när han väl var på planen och så mycket fysiskt spel var det över huvudet taget inte i matchen från JIK:s sida. 

JIK -målvakten Momén får iallafall godkänt för sin insats och det får även Brobakken som stundtals glänste, men sen var det rätt slätstruket. JIK är i akut poängnöd för att inte bli fast i bottenträsket, men viljan och desperationen syns tyvärr inte hos JIK-spelarna utan det blir mest bara….ängsligt.

Spontanidrotten minskar bland barn och ungdomar. Men vad gör vi åt problemet? Tja.. vi skyller på att datorer och tv är mer intressant, vi kommer med utläggningar om att den organiserade idrotten går allt längre ned i åldrarna.

Ledare, tränare och föräldrar måste ge barn och ungdomar en chans att vara kreativa när det gäller idrott. Vi måste helt enkelt skapa utrymme för spontanidrott i träningen. Vi får inte döda barnens kreativitet med rigida och alltför organiserade träningar - det kan få svåra konsekvenser: “Min lärare gav mig kritik för att jag ritade utanför tavlan, min chef ger mig kritik för att jag inte tänker utanför ramarna.”  (jag vet inte vem som har sagt detta men jag tycker det passar rätt bra in i sammanhanget)

En annan sak som samhället (läs, tänk Jönne) kan göra är att fundera över för att hjälpa spontanidrotten på vägen är att tänka över stadsmiljön. Det byggs flashiga arenor och smot-hus som kostar multum. Dit kan man inte gå en kväll efter skolan och lattja lite. Nä, jag saknar centrala parker med idrottsytor basketkorgar, tennisbanor, streethockey, fotboll. Minns när jag bodde i Halmstad. Där kunde man spela tennis överallt, det var aldrig längre än 500 meter till en tennisbana. Minns också när det fanns en skateboardramp i rocksjöparken, då kryllade det med kids där. Nu kan man på sin höjd få syn på en freesbeegolf-snubbe som lullar runt där med en liten väska.

Det var bättre förr...

Hoppas att stadsplanerarna har spontanidrottsmiljön i tankarna när de bygger i Jönne!

Titta på två av våra ”topplag” här i bygden, J-södra och Hallby. Vad har dessa lag gemensamt förutom att det inte går direkt lysande just nu? Jo, man har förlitat sig på två ”frälsare” som med sitt ”expertkunnande” ska genomsyra hela organisationen. Detta är enligt mig ett generalfel, att förlita sig på en individ tar handlingskraften från de andra, det gäller lika väl för en förenings organisation som för dess lag. Blir dessa individer dessutom så ”stora” att idéer som inte stämmer överens med deras negligeras eller undertrycks, då är man ute på tunn is. Finns det inte tillräckligt med självkänsla för att tro på sina egna idéer och modeller?

Visst kan det faktum att man tar in en känd och ”stor” personlighet i en organisation bidra med en hype kring laget med allt vad det innebär. Visst har dessa herrar som jag pratar om uppnått ett och annat i sina dar men är det rätt man på rätt plats? Vad är det som säger att en fantastisk spelare med en hel massa kunskap kring att vara just spelare, gör denne till en lika bra ledare?

Jag har ingen särskilt bra insyn i någon av dessa klubbar, men min åsikt i ämnet är att man inte bör hänga upp allt för mycket på en person utan ha tillit till det egna kunnandet och resurserna. Det är ju självklart så att man måste vara ödmjuk och förstå att andra kan sitta inne med sådant som man själv inte vet eller kan. Ändå, är det inte så att vi alla borde vara lite mindre imponerade av andra och tro på oss själva istället?

Det här är mina funderingar. Ligger det något i det jag skriver eller är jag helt ute och cyklar? Vad tycker ni?

…ni vet väl alla vem han är, “tuppen” eller “biffen” den legendariske innebandy-, fotbolls- och hockeybockeydomaren från Habo. Han med den karaktäristiska löpstilen där han gungar med huvudet fram och tillbaka (typ Paula Radcliff /Night at the Roxbury - gungningar).

Ni som inte vet vem jag menar nu, har helt enkelt inte träffat på honom. I vilket fall som helst så regerar han i korpserierna där han dömmer, eller i allafall har dömt typ 75% av alla matcher.

Jag minns särkilt en gång för en sisådär 5- 6 år sedan när Topper Harley skulle spela en viktigt match i innebandyns korpserie.

Topper Harley gjorde två bejublade säsonger i innebandykorpen. Laget bestod av…en påse nötter som oftast kom till match lite lätt bakfulla och som alltid kom till match med alldeles för små matchtröjor. Hursomhelst så hade vi vid detta tillfälle fått med oss våra flickvänner som publikstöd…..

….”Biffen” blåste igång och i och med det så blåste han också rätt för första och sista gången under den matchen. Resterande tid spenderade han med att blåsa lite då och då, men inte för att det hände nåt på planen utan för att få reaktioner från våra flickvänner som satt vid kanten. Mestadels sprang “biffen” med ryggen mot spelet för att helt kunna koncentrera sig på vad som hände på “läktarplats”. Snacka om skrattmatch, det var en helt fantastisk syn! Periodvis låg vi dubbelvikta av skratt på planen på gund av detta skådespel. Fortsättningsvis förbjöd vi dock våra flickväner att titta på matcherna, vilket nog var bäst för alla parter.

Själv är jag fullkomligt oförstånde till folk som skuttar och hoppar runt till fruktansvärt dålig musik och gör samma (eller liknande) rörelser som en koffeinhög gympaledare i för tajta kläder. Oförståndet ska sägas, kommer främst ifrån en obefintlig koordination och en smidighet som närmast går att jämföra med en parkbänk. MEN..jag greppar konceptet och jag förstår framgången!

Samtidigt som “vanliga” idrottsföreningar minskar i medlemsantal ökar Friskis & Svettis så det bara sjunger om det. Varför? Svaret är enkelt ”Friskiskonceptet” passar vår livsstil 2008. Mina vänner (mer eller mindre idrottsintresserade vänner) tycker synd om mig och skakar på huvudet när jag berättar att varje gång jag tränar så tränar jag kl. 17.30 eller så tränar jag inte alls. Följande reaktioner uppstår; -VA! - Kan du inte bestämma själv! -Jag skulle aldrig kunna binda upp mig så. - Stackars dig?

Istället för att engagera sig i en idrottsförening så hamnar man istället på Friskis. Här är det inte snabbast och starkast som gäller utan snyggast och smalast. På några månader kan en fullgod innebandy tjej/ kille förvandlas till ett “frisiksfreak” med fåfängan som största tillgång. Ett handbollslag/innebandylag har tappat en lagspelare, ”gymsekten” har fått en ny medlem.

Ingen skugga faller över Friskis, konceptet är som sagt helt rätt i tiden och valfriheten är högst efterfrågad. Min bitterhet kommer sig av att idrotten har halkat efter i dessa avseenden.. vart finns nytänkadet? vart finns de föreningsdrivna idrottskolorna, provapå verksamheten?

Tänk ett friskiskoncept som erbjöd bowling, hockey, friidrott och bågskytte -vilken succé eller? Jag tror fortfarande att mina mer eller mindre idrottsintresserade vänner vill vara med i en förening och idrotta men numera vill man göra det utifrån egna villkor och förutsättningar och då är Friskis & Svettis hästlängder före övriga idrottsföreningar. Hur ska idrottsföreningar i framtiden möta kraven från “de nya” medlemmarna? Det blir mer och mer angeläget att sätta “Morgondagens Idrott” på dagordningen ute i föreningsstugorna!

“Framtidsforskning är konsten att klia sig innan det börjar klia” Peter Sellers

“Framtiden ser man inte, däremot det förflutna. Det är märkligt, för vi har ju inte ögon i nacken” Eugène Ionesco